Publicerad på MP:s partiprogramsblogg 16 januari 2012
I många fall möts vi pacifister med oförstående. Hur kan vi vara så naiva så att vi kan tro att vi kan skapa en bättre värld utan att bruka våld för att tvinga andra att sluta använda våld? Min motfråga är då hur de kan vara så naiva att de tror att den våldsideologi som inte fungerat hittills ska börja fungera i nästa rättfärdiga krig?
Det finns inte lika många exempel på försök till icke-våldskonfliktlösning som det finns på våldsamma försök att konfliktlösning. Mitt bidrag till den här diskussionen får bli en liten historisk exposé med nedslag i icke-våldets historia.
Historien om ickevåld är historien om våld. Det är en farlig historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Farlig för dem som vill upprätthålla sin makt genom våld.
Våld är inte en naturlag – icke-våld i tidernas begynnelse
De senaste årtiondena har många ickevåldsteoretiker försökt att identifiera egenskaper hos icke-våldsamma samhällen och relationer genom tiderna. De flesta av dem tror att både våld och ickevåld är ”naturligt”. Vilket som används beror på samhället. Vår syn på våld är konstruerad.
Detta utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter. Fred är möjligt eftersom våld inte är en biologisk nödvändighet.[1]
Judendom, islam, kristendom, hinduism och buddhism – genom historien har många religioner haft delar i sina läror som avfärdar våldsanvändning som omoraliskt. Trots detta är vårt samhälles historia en historia om krig. Alla viktiga idéer och betydande förändringar av mänskligheten beskrivs som en del i ett försök att vinna en våldsam, blodig konflikt.
Våldet mot ickevåldet
Men det har alltid funnits ett fåtal som har vägrat att slåss. De styrande har alltid betraktas dessa minoriteter som en fara för samhället och har fängslat, misshandlat och förföljt dem. Den som vill behålla våldsanvändning som en metod för att tillskansa sig själva makt, har alltid haft ett intresse av att nedkämpa den farliga idén om ickevåld. Ickevåld fungerar inte och dess förespråkare ska nedkämpas. Allt för att upprätthålla sin världsordning och sin makt.[2]
Men de har alltid funnits där, de som utmanar våldsanvändandet. Runt om i hela världen, genom hela historien, så finns det många exempel på personer som stoppat och undvikit våld, beväpnade med inget annat än sitt mod och sin integritet. Som varsin sida av den mänskliga naturen så gror ickevåldet överallt där våldet finns. Det här är ett antal nedslag i denna farliga historia som utmanar våldet.
Ungrarnas icke-militära kamp mot Habsburgs-monarkin, 1849-1867, Ungern
Österrike hade militärt besegrat Ungern 1697, men ungrarna vägrade underordna sig Österrike. Under åren fram tills 1848 försökte man använda sig av våldsamt motstånd och våldsamma revolutionsförsök. Men efter att 1848 års revolution slagits ned så byttes taktiken. Och efter 18 års civilmotstånd genom ovilja till samarbete, skattevägran och bojkotter kunde ungrarna återerövra sitt självstyre. 1867 bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och ungrarna fick eget parlament samt en egen konstitution.
Saltmarschen och Indiens självständighet, 1930-1947, Indien
Den brittiska kolonialmakten hade monopol på framställning och försäljning av salt. Mahatma Gandhi vandrade tillsammans med ett antal anhängare en sträcka på 40 mil för att själv framställa salt vid kusten.
Detta blev den första i en lång rad av civila olydnadsaktioner där indier vägrade att samarbeta med kolonialmakten. Ett aktivt ickevåldsmotstånd som ledde till Indiens självständighet 1947.
Nelson Mandela överger våldstaktiken, 1985, Sydafrika
Nelson Mandela var från 1962 ANC:s militära ledare. Från samma år och fram tills 1990 satt han även i fängelse för sitt motstånd mot regimen. Mandela övergav inte helt sin tro på våldet, men valde 1985 att gå med på president Bothas krav att villkorslöst lägga ned våld som metod för politisk förändring. Därigenom kunde han börja förhandla med den värsta rasistregimen sedan Hitler. 1990 släpptes Mandela från fängelset. 1994 blev han president.
Vithjälmarna, 1993, Argentina
Argentina startade 1993 Cascos Blancos, Vithjälmarna, som är en form av obeväpnad fredbevarande trupp. 1994 blev de delvis en del av FN-systemet genom ett beslut i generalförsamlingen och sedan dess har flera andra länder gått med.
Våld föder våld, 1999, Kosovo
Kosovokriget resulterade i cirka 12 500 mördade människor och ungefär en miljon flyktingar. Det finns dock många exempel på fungerande ickevåldsmetoder under Kosovokriget.
Kosovoalbanerna förde i åtta år ickevåldsmotstånd mot Milosevicregimen, välkänt men ignorerat av världssamfundet, innan konflikten eskalerade. Center for Peace, Nonviolence and Human Rights lyckades stoppa ett försök av den kroatiska militären att driva bort den serbiska befolkningen i en stad genom icke-våldslig intervention. Peace Brigades International använde sig av metoden att agera obeväpnade livvakter åt hotade personer. Något man tidigare använt sig av i Sri Lanka, Haiti, Colombia och Centralamerika.
Mänskliga sköldar, 00-talet, Palestina
Något som har blivit särskilt utmärkande i Palestina är närvaron av internationella organisationer. Med hjälp av den relativa säkerhet som följer av att vara en utländsk civilperson, bedrivs motstånd mot aktioner mot civila.
Som mänskliga sköldar ger man skydd för de som måste förflytta sig under utegångsförbuden, för att gå till skolan eller för att köpa mat. Med hjälparbetare som bor i flyktinglägren motverkar man den omfattande förstörelse av byggnader som förekommer där.
Den orangea revolutionen, 2004, Ukraina
Efter det ukrainska presidentvalet, som präglades av omfattande korruption, hot mot väljare och direkt valfusk så inträffade det som blivit känt som ”den orangea revolutionen”. Hundratusentals demonstrerade, ockuperade, strejkade och blockerade. Trots att trupper kallades in för stoppa demonstrationerna spilldes inget blod och den 23 januari 2005 hölls nyval.
Arabiska våren, 2010-11, Nordafrika och Arabiska halvön
Den våg av demonstrationer och andra civil-olydnadsaktioner som just nu sveper över många länder i Norra Afrika och på den Arabiska halvön är ett lysande exempel på den styrka som finns i icke-våldsamma aktioner. Tyvärr är det också en dyster påminnelse om att våld för djupare mörker till en natt som redan är utan stjärnor.
Våld föder våld – ickevåld föder fred
En artikel i ”Journal of Peace and Conflict Resolution” 1999, undersökte effekterna av utländska militära interventioner. Inte mindre än 690 inträffade mellan 1945 och 1991. De flesta genomfördes i syfte att skapa fred. Det funkar inte så bra. I artikeln är slutsatsen att sannolikheten för krig ökar genom öppen militär intervention. Vilket vi bland annat såg i Kosovo.
Sammantaget från 1966 till 1999, har ickevåldsamt civilt motstånd spelat en avgörande roll i 50 av 67 övergångar från auktoritära regimer.[3]
Jag hoppas att Miljöpartiet i skrivandet av vårt nya partiprogram ska bära med oss den stolta historien om icke-våld, fortsatt i centrum som en grön grundprincip. För fred är inte bara målet, det är också vägen.
Joakim Larsson
Regionspolitiker Västra Götaland (MP)
[1] The Seville Statement on violence, UNESCO, 1989
[2] Nonviolence: The History of a Dangerous Idea, Kurlansky, 2006
[3] A force more powerful: a century of nonviolent conflict, Ackerman/DuVall, 2000
