torsdag, februari 09, 2012

onsdag, februari 08, 2012

Bögarnas blod behövs i vården

Publicerad i Dagens medicin 1/2 2012

Som grön är min ambition att inte driva politik utifrån mitt egen­intresse. Men ibland blir man ledsen och förbannad över vad man själv blir utsatt för så det blir en drivkraft i det politiska arbetet.

Jag är ordförande i styrelsen för Kungälvs sjukhus och Frölunda specialistsjukhus. Kungälvs sjukhus är ett akutsjukhus och är som alla sådana i behov av blod. Och jag som ser detta behov så nära vill såklart bidra med mitt blod, i solidaritet med patienter och vår hårt arbetande duktiga personal.

Det är inte alla som vill lämna blod och inte alla som vill som gör det. Varje droppe vi kan få är viktig för att kunna rädda liv och varje sekund som någon i onödan behöver lägga på att leta blod i en akut situation är ett misslyckande.

Men jag får inte lämna blod. Socialstyrelsen har ändrat sina rekommendationer kring hur man ska hantera blod från män som har sex med män. Men Läkemedels­verket står fortfarande kvar och stampar. De kanske har goda skäl för det, men uppenbarligen delar inte Socialstyrelsen den uppfattningen.

Blodbristen är ofta akut. Vi kan inte vänta på att dessa två myndigheter blir överens. Om Socialstyrelsen tycker att mitt blod duger till behandlingar, men Läkemedelsverket inte tycker det duger till läkemedel så borde regionerna och landstingen hitta ett sätt att skilja bloden från varandra.

Att få ordet ”bögblod” tryckt på min påse skulle i och för sig påminna om 40-talets Tyskland, men det är i min mening i alla fall mindre kränkande än att människor i behov av blod får mindre tillgång till blod.

onsdag, januari 25, 2012

HELA LISTAN: Levande kvinnliga socialdemokrater

Som en service till de som vill prata om kvinnliga kandidater till partiledare för socialdemokraterna. Här finns namnen på alla artiklar på svenska Wikipedia som samtidigt är kategoriserade som "Svenska socialdemokrater", "Kvinnor" och "Levande personer". De är organiserade efter hur stora deras artiklar är, dvs mest omskrivna på Wikipedia överst:

Edit: Men ministererfarenhet då säger ni? Okejdå, jag la till "Sveriges ministrar" och fetade dessa.

Mona Sahlin
Ulrica Messing
Anna-Greta Leijon
Birgitta Dahl
Margot Wallström

Anna Sjödin
Marita Ulvskog
Lena Hallengren
Ylva Johansson

Lena Hjelm-Wallén
Berit Andnor
Margareta Winberg
Anita Gradin
Laila Freivalds
Leni Björklund
Carin Jämtin

Marit Paulsen (nuförtiden folkpartist)
Åsa Jinder
Veronica Palm
Karin Pettersson
Lena Sommestad
Berit Högman
Britt Bohlin
Wanja Lundby-Wedin
Eva-Britt Svensson (nuförtiden vänsterpartist)
Carina Ohlsson
Monica Andersson
Carina Hägg
Helena Frisk
Eva Brunne
Marie Granlund
Agneta Bladh
Ellinor Eriksson
Jytte Guteland
Carina Moberg
Britta Lejon
Åsa Westlund
Helle Klein
Therese Rajaniemi
Nike Nylander
Annika Åhnberg
Ingela Thalén
Sara Heelge Vikmång
Anitra Steen
Anna Kettner
Susanne Eberstein
Anna Hedborg
Ines Uusmann

Lena Häll Eriksson
Annika Billström
Barbro Holmberg
Ann-Christin Ahlberg
Novin Harsan
Barbro Engman
Eva-Lena Jansson
Ann-Kristine Johansson
Maj Britt Theorin
Carin Runeson
Maryam Yazdanfar
Anneli Hulthén
Agneta Gille
Maj-Inger Klingvall
Åsa Petersen
Inger Jarl Beck
Nalin Pekgul
Lisbet Palme
Ulla Sandell
Catharina Bråkenhielm
Caroline Helmersson Olsson
Monica Green
Kristina Zakrisson
Marina Pettersson
Maria Östberg Svanelind
Inger Ros
Eva Sonidsson
Åsa Lindestam
Maj-Lis Lööw
Christina Axelsson
Magdalena Streijffert
Elisebeht Markström
Sinikka Bohlin
Roza Güclü Hedin
Marika Lindgren Åsbrink
Ann Arleklo
Ewa Hedkvist Petersen
Anna-Lena Sörenson
Helene Petersson
Elin Lundgren
Katarina Köhler
Annika Söder
Elisabet Yngström
Vivianne Macdisi
Anna Hedh
Margareta Israelsson
Ewelina Tokarczyk
Katrine Kielos
Kerstin Niblaeus
Ann-Christin Nykvist
Matilda Ernkrans
Ingela Nylund Watz
Berit Löfstedt
Sylvia Lindgren
Viola Furubjelke
Anne-Marie Lindgren
Gertrud Sigurdsen
Anna Ekström
Annelie Karlsson
Inger Segelström
Jennie Nilsson
Tullia von Sydow
Ursula Berge
Marie Nordén
Mariam Osman Sherifay
Elvy Söderström
Désirée Liljevall
Carina Adolfsson Elgestam
Lotta Gröning
Andrea Myrdal
Kerstin Engle
Hillevi Larsson
Ebba Jansson
Lotta Fogde
Kajsa Borgnäs
Laila Bjurling
Lahja Exner
Shadiye Heydari
Erika Ullberg
Suzanne Svensson
Gunilla Svantorp
Karin Åström
Gun Yström
Hannah Bergstedt
Sonia Karlsson
Ingegerd Sahlström
Gunilla Carlsson i Hisings Backa
Teres Lindberg
Lillemor Erlander
Annika Nilsson
Gunilla Thorgren
Anne Ludvigsson
Birgitta Eriksson
Kerstin Haglö
Christina Karlsson
Eva Nordmark
Tone Tingsgård
Christin Hagberg
Anna Wallén
Christina Zedell
Laila Naraghi
Margó Ingvardsson
Christine Gilljam
Agneta Lundberg
Ingegerd Wärnersson
Kerstin Nilsson (politiker)
Louise Malmström
Gerd Engman
Gunnel Färm
Jenny Wennberg
Karin Wegestål
Rose-Marie Carlsson
Marianne Carlström
Phia Andersson
Yvonne Gustafsson
Siw Wittgren-Ahl
Ylva Thörn
Ingrid Lennerwald
Birgitta Ahlqvist
Birgitta Johansson (politiker)
Kerstin Kristiansson Karlstedt
Catherine Persson
Lena Jönsson
Henny Fager
Majléne Westerlund Panke
Anita Johansson
Hélène Goudin
Maria Öberg
Mona Berglund Nilsson
Ingrid Andersson (politiker)
Agneta Johansson
Kristina Persson
Frida Berglund
Helén Pettersson
Barbro Andersson Öhrn
Lena Klevenås (Nuförtiden miljöpartist)
Lilian Virgin
Renée Jeryd
Olivia Wigzell
Monica Lövström
Britta Rådström
Mariann Ytterberg
Christine Axelsson
Åsa Kullgren
Laila Olsen
Anna Fransson
Lena Nyberg
Inger Nordlander
Britt-Marie Lindkvist
Annika Barthine
Monica Öhman
Christina Oskarsson
Lilly Hansson
Helene Hellmark Knutsson
Marianne Stålberg
Anita Persson
Anita Jönsson
Lena Sandlin-Hedman
Ewa Lindstrand
Nisha Besara
Yvonne Sandberg-Fries
Margareta Persson
Kerstin Bäck
Heléne Fritzon
Anneli Särnblad
Lisbeth Staaf-Igelström
Barbro Hietala Nordlund
Maria Stenberg
Barbro Palmerlund
Carin Lundberg
Maria Hassan
Agneta Ringman
Marie Centerwall
Ingrid Bergman (politiker)
Pia Nilsson (politiker)
Yoomi Renström
Inga-Britt Johansson
Lena Melesjö Windahl
Cecilia Lind
Berit Bölander
Agneta Brendt
Py Börjeson
Berit Rollén
Sevgi Bardakci
Lina Afvander
Eva Arvidsson
Lotta Håkansson Harju
Sonja Fransson
Sara Karlsson
Lilly Bergander
Inger Hestvik
Ingrid Ludvigsson
Ing-Marie Hansson
Ulla Wester
Birthe Sörestedt
Maud Björnemalm
Märta Johansson
Grethe Lundblad
Christina Pettersson
Lena Micko
Catarina Rönnung
Majvi Andersson
Iris Mårtensson
Eva Johansson
Berit Oscarsson
Britta Sundin
Monica Widnemark
Ulla Wester-Rudin
Iréne Vestlund
Birgitta Gidblom
Ulla Pettersson
Ulla-Britt Åbark
Anita Modin
Maja Bäckström
Anita Bdioui
Christin Nilsson
Åsa Stenberg
Lisbet Calner
Lena Öhrsvik
Kristina Nordström
Sigrid Bolkéus
Lena Boström
Kristina Svensson
Laila Bäck
Mirja Särkiniemi
Cinnika Beiming
Hagar Normark
Alaa Idris
Ann-Marie Fagerström
Ann-Marie Högberg
Gördis Hörnlund
Ulla Parkdal
Britt Olauson
Lena Hartwig

fredag, januari 20, 2012

”Ta inte bort den kokande kitteln”

Publicerad i ETC Göteborg 27/1 2012

Ett tidigare språkrör för Grön Ungdom beskrev en gång den gröna ideologin som ”I solidaritetsfrågor ska vi stå till vänster om vänstern och i frihetsfrågor ska vi stå till höger om högern.”. Det är en politisk ambition som jag ser som det stora med Miljöpartiet, att försöka hålla dessa båda bollar som i traditionell svensk politik blivit varandras motsatser i luften samtidigt. För vi är många som både vill ha en generös flyktingpolitik och avskaffad stupstock i sjukförsäkringen samtidigt som vi ha ett stort inflytande över våra egna liv.

Att bo i en stad innebär att man delar den med andra människor, som har andra värderingar, intressen och liv. Jag tror det är just denna mångfald som lockar många människor till staden. Vi ska inte ta bort den kokande kitteln. Men det är precis vad vi gör när vi bestämmer oss för att inskränka människors möjlighet att roa sig på det sättet som de önskar, bara för att det inte är passar in i vår mall av t.ex. naturupplevelser och teaterföreställningar som det främsta av rekreationer. Detta frontalangrepp på människor som inte delar den synen upprör mig mycket! Människor måste få vara olika. Vissa gillar att vara på krogen länge på natten och andra gillar andra saker. Eller är talet i vårt kommunpolitiska handlingsprogram om mötesplatser i staden och en stad där alla ska trivas bara tomt prat?

Skillnaden mellan att vara en liten storstad och att vara en förvuxen bruksort är också avgörande för Göteborgs framtid. Om vi ser det myllrande nöjeslivet som en fiende som måste tämjas så gör vi också risken mindre att nya människor söker sig till Göteborg, det innebär mindre näring till kreativitet, universitet och näringsliv. Människor som tycker kultur och nöjesliv är viktigt väljer såklart gärna någon annstans att bo när bilden av Göteborg befästs som en stad bestående av gôa gubbar, mutkolvar, kriminella gäng, regn och där till och med krogen stängs.

Ett samhälle är till för människan, människan är inte till för samhället! Samhället finns till för att understödja det liv som människorna i det vill leva. Blir människan mest till besvär för samhället och något som måste kontrolleras är man på fel väg. Visst finns de kostnader förknippade med att vara en storstad med det efterföljande nöjeslivet, men det är en kostnad man måste väga mot de stora personliga fördelarna som det ger för många människor i vår stad. En kostnad som samhället ska ta anser jag. För människan kan inte leva av bröd allena, kroppslig och själsligt välbefinnande är båda viktiga.

För vi ska inte glömma att det är väldigt många i stan som vill gå ut och vi måste också komma ihåg att de allra flesta av dessa inte är de som orsakar problem på natten. Precis som i fallet med fotboll så är det huliganerna som är problemet, inte hela publiken.

Vi behöver bli bättre på att leva tillsammans i Göteborg. Vi behöver utvecklas så att människor inte drivs till att begå brott och så att män kan hantera sina konflikter utan våld. Vi behöver en annan värld. Men på vägen dit måste vi också kunna roa oss – på olika sätt, beroende på tycke och smak.

Joakim Larsson (MP)

tisdag, januari 17, 2012

Icke-våld föder fred

Publicerad på MP:s partiprogramsblogg 16 januari 2012

I många fall möts vi pacifister med oförstående. Hur kan vi vara så naiva så att vi kan tro att vi kan skapa en bättre värld utan att bruka våld för att tvinga andra att sluta använda våld? Min motfråga är då hur de kan vara så naiva att de tror att den våldsideologi som inte fungerat hittills ska börja fungera i nästa rättfärdiga krig?

Det finns inte lika många exempel på försök till icke-våldskonfliktlösning som det finns på våldsamma försök att konfliktlösning. Mitt bidrag till den här diskussionen får bli en liten historisk exposé med nedslag i icke-våldets historia.

Historien om ickevåld är historien om våld. Det är en farlig historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Farlig för dem som vill upprätthålla sin makt genom våld.

Våld är inte en naturlag – icke-våld i tidernas begynnelse
De senaste årtiondena har många ickevåldsteoretiker försökt att identifiera egenskaper hos icke-våldsamma samhällen och relationer genom tiderna. De flesta av dem tror att både våld och ickevåld är ”naturligt”. Vilket som används beror på samhället. Vår syn på våld är konstruerad.

Detta utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter. Fred är möjligt eftersom våld inte är en biologisk nödvändighet.[1]

Judendom, islam, kristendom, hinduism och buddhism – genom historien har många religioner haft delar i sina läror som avfärdar våldsanvändning som omoraliskt. Trots detta är vårt samhälles historia en historia om krig. Alla viktiga idéer och betydande förändringar av mänskligheten beskrivs som en del i ett försök att vinna en våldsam, blodig konflikt.

Våldet mot ickevåldet
Men det har alltid funnits ett fåtal som har vägrat att slåss. De styrande har alltid betraktas dessa minoriteter som en fara för samhället och har fängslat, misshandlat och förföljt dem. Den som vill behålla våldsanvändning som en metod för att tillskansa sig själva makt, har alltid haft ett intresse av att nedkämpa den farliga idén om ickevåld. Ickevåld fungerar inte och dess förespråkare ska nedkämpas. Allt för att upprätthålla sin världsordning och sin makt.[2]

Men de har alltid funnits där, de som utmanar våldsanvändandet. Runt om i hela världen, genom hela historien, så finns det många exempel på personer som stoppat och undvikit våld, beväpnade med inget annat än sitt mod och sin integritet. Som varsin sida av den mänskliga naturen så gror ickevåldet överallt där våldet finns. Det här är ett antal nedslag i denna farliga historia som utmanar våldet.

Ungrarnas icke-militära kamp mot Habsburgs-monarkin, 1849-1867, Ungern
Österrike hade militärt besegrat Ungern 1697, men ungrarna vägrade underordna sig Österrike. Under åren fram tills 1848 försökte man använda sig av våldsamt motstånd och våldsamma revolutionsförsök. Men efter att 1848 års revolution slagits ned så byttes taktiken. Och efter 18 års civilmotstånd genom ovilja till samarbete, skattevägran och bojkotter kunde ungrarna återerövra sitt självstyre. 1867 bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och ungrarna fick eget parlament samt en egen konstitution.

Saltmarschen och Indiens självständighet, 1930-1947, Indien
Den brittiska kolonialmakten hade monopol på framställning och försäljning av salt. Mahatma Gandhi vandrade tillsammans med ett antal anhängare en sträcka på 40 mil för att själv framställa salt vid kusten.

Detta blev den första i en lång rad av civila olydnadsaktioner där indier vägrade att samarbeta med kolonialmakten. Ett aktivt ickevåldsmotstånd som ledde till Indiens självständighet 1947.

Nelson Mandela överger våldstaktiken, 1985, Sydafrika
Nelson Mandela var från 1962 ANC:s militära ledare. Från samma år och fram tills 1990 satt han även i fängelse för sitt motstånd mot regimen. Mandela övergav inte helt sin tro på våldet, men valde 1985 att gå med på president Bothas krav att villkorslöst lägga ned våld som metod för politisk förändring. Därigenom kunde han börja förhandla med den värsta rasistregimen sedan Hitler. 1990 släpptes Mandela från fängelset. 1994 blev han president.

Vithjälmarna, 1993, Argentina
Argentina startade 1993 Cascos Blancos, Vithjälmarna, som är en form av obeväpnad fredbevarande trupp. 1994 blev de delvis en del av FN-systemet genom ett beslut i generalförsamlingen och sedan dess har flera andra länder gått med.

Våld föder våld, 1999, Kosovo
Kosovokriget resulterade i cirka 12 500 mördade människor och ungefär en miljon flyktingar. Det finns dock många exempel på fungerande ickevåldsmetoder under Kosovokriget.

Kosovoalbanerna förde i åtta år ickevåldsmotstånd mot Milosevicregimen, välkänt men ignorerat av världssamfundet, innan konflikten eskalerade. Center for Peace, Nonviolence and Human Rights lyckades stoppa ett försök av den kroatiska militären att driva bort den serbiska befolkningen i en stad genom icke-våldslig intervention. Peace Brigades International använde sig av metoden att agera obeväpnade livvakter åt hotade personer. Något man tidigare använt sig av i Sri Lanka, Haiti, Colombia och Centralamerika.

Mänskliga sköldar, 00-talet, Palestina
Något som har blivit särskilt utmärkande i Palestina är närvaron av internationella organisationer. Med hjälp av den relativa säkerhet som följer av att vara en utländsk civilperson, bedrivs motstånd mot aktioner mot civila.

Som mänskliga sköldar ger man skydd för de som måste förflytta sig under utegångsförbuden, för att gå till skolan eller för att köpa mat. Med hjälparbetare som bor i flyktinglägren motverkar man den omfattande förstörelse av byggnader som förekommer där.

Den orangea revolutionen, 2004, Ukraina
Efter det ukrainska presidentvalet, som präglades av omfattande korruption, hot mot väljare och direkt valfusk så inträffade det som blivit känt som ”den orangea revolutionen”. Hundratusentals demonstrerade, ockuperade, strejkade och blockerade. Trots att trupper kallades in för stoppa demonstrationerna spilldes inget blod och den 23 januari 2005 hölls nyval.

Arabiska våren, 2010-11, Nordafrika och Arabiska halvön
Den våg av demonstrationer och andra civil-olydnadsaktioner som just nu sveper över många länder i Norra Afrika och på den Arabiska halvön är ett lysande exempel på den styrka som finns i icke-våldsamma aktioner. Tyvärr är det också en dyster påminnelse om att våld för djupare mörker till en natt som redan är utan stjärnor.

Våld föder våld – ickevåld föder fred
En artikel i ”Journal of Peace and Conflict Resolution” 1999, undersökte effekterna av utländska militära interventioner. Inte mindre än 690 inträffade mellan 1945 och 1991. De flesta genomfördes i syfte att skapa fred. Det funkar inte så bra. I artikeln är slutsatsen att sannolikheten för krig ökar genom öppen militär intervention. Vilket vi bland annat såg i Kosovo.

Sammantaget från 1966 till 1999, har ickevåldsamt civilt motstånd spelat en avgörande roll i 50 av 67 övergångar från auktoritära regimer.[3]

Jag hoppas att Miljöpartiet i skrivandet av vårt nya partiprogram ska bära med oss den stolta historien om icke-våld, fortsatt i centrum som en grön grundprincip. För fred är inte bara målet, det är också vägen.

Joakim Larsson
Regionspolitiker Västra Götaland (MP)

[1] The Seville Statement on violence, UNESCO, 1989
[2] Nonviolence: The History of a Dangerous Idea, Kurlansky, 2006
[3] A force more powerful: a century of nonviolent conflict, Ackerman/DuVall, 2000