HELA LISTAN: Levande kvinnliga socialdemokrater

Som en service till de som vill prata om kvinnliga kandidater till partiledare för socialdemokraterna. Här finns namnen på alla artiklar på svenska Wikipedia som samtidigt är kategoriserade som "Svenska socialdemokrater", "Kvinnor" och "Levande personer". De är organiserade efter hur stora deras artiklar är, dvs mest omskrivna på Wikipedia överst:

Edit: Men ministererfarenhet då säger ni? Okejdå, jag la till "Sveriges ministrar" och fetade dessa.

Mona Sahlin
Ulrica Messing
Anna-Greta Leijon
Birgitta Dahl
Margot Wallström
Anna Sjödin
Marita Ulvskog
Lena Hallengren
Ylva Johansson
Lena Hjelm-Wallén
Berit Andnor
Margareta Winberg
Anita Gradin
Laila Freivalds
Leni Björklund
Carin Jämtin
Marit Paulsen (nuförtiden folkpartist)
Åsa Jinder
Veronica Palm
Karin Pettersson
Lena Sommestad
Berit Högman
Britt Bohlin
Wanja Lundby-Wedin
Eva-Britt Svensson (nuförtiden vänsterpartist)
Carina Ohlsson
Monica Andersson
Carina Hägg
Helena Frisk
Eva Brunne
Marie Granlund
Agneta Bladh
Ellinor Eriksson
Jytte Guteland
Carina Moberg
Britta Lejon
Åsa Westlund
Helle Klein
Therese Rajaniemi
Nike Nylander
Annika Åhnberg
Ingela Thalén
Sara Heelge Vikmång
Anitra Steen
Anna Kettner
Susanne Eberstein
Anna Hedborg
Ines Uusmann
Lena Häll Eriksson
Annika Billström
Barbro Holmberg
Ann-Christin Ahlberg
Novin Harsan
Barbro Engman
Eva-Lena Jansson
Ann-Kristine Johansson
Maj Britt Theorin
Carin Runeson
Maryam Yazdanfar
Anneli Hulthén
Agneta Gille
Maj-Inger Klingvall
Åsa Petersen
Inger Jarl Beck
Nalin Pekgul
Lisbet Palme
Ulla Sandell
Catharina Bråkenhielm
Caroline Helmersson Olsson
Monica Green
Kristina Zakrisson
Marina Pettersson
Maria Östberg Svanelind
Inger Ros
Eva Sonidsson
Åsa Lindestam
Maj-Lis Lööw
Christina Axelsson
Magdalena Streijffert
Elisebeht Markström
Sinikka Bohlin
Roza Güclü Hedin
Marika Lindgren Åsbrink
Ann Arleklo
Ewa Hedkvist Petersen
Anna-Lena Sörenson
Helene Petersson
Elin Lundgren
Katarina Köhler
Annika Söder
Elisabet Yngström
Vivianne Macdisi
Anna Hedh
Margareta Israelsson
Ewelina Tokarczyk
Katrine Kielos
Kerstin Niblaeus
Ann-Christin Nykvist
Matilda Ernkrans
Ingela Nylund Watz
Berit Löfstedt
Sylvia Lindgren
Viola Furubjelke
Anne-Marie Lindgren
Gertrud Sigurdsen
Anna Ekström
Annelie Karlsson
Inger Segelström
Jennie Nilsson
Tullia von Sydow
Ursula Berge
Marie Nordén
Mariam Osman Sherifay
Elvy Söderström
Désirée Liljevall
Carina Adolfsson Elgestam
Lotta Gröning
Andrea Myrdal
Kerstin Engle
Hillevi Larsson
Ebba Jansson
Lotta Fogde
Kajsa Borgnäs
Laila Bjurling
Lahja Exner
Shadiye Heydari
Erika Ullberg
Suzanne Svensson
Gunilla Svantorp
Karin Åström
Gun Yström
Hannah Bergstedt
Sonia Karlsson
Ingegerd Sahlström
Gunilla Carlsson i Hisings Backa
Teres Lindberg
Lillemor Erlander
Annika Nilsson
Gunilla Thorgren
Anne Ludvigsson
Birgitta Eriksson
Kerstin Haglö
Christina Karlsson
Eva Nordmark
Tone Tingsgård
Christin Hagberg
Anna Wallén
Christina Zedell
Laila Naraghi
Margó Ingvardsson
Christine Gilljam
Agneta Lundberg
Ingegerd Wärnersson
Kerstin Nilsson (politiker)
Louise Malmström
Gerd Engman
Gunnel Färm
Jenny Wennberg
Karin Wegestål
Rose-Marie Carlsson
Marianne Carlström
Phia Andersson
Yvonne Gustafsson
Siw Wittgren-Ahl
Ylva Thörn
Ingrid Lennerwald
Birgitta Ahlqvist
Birgitta Johansson (politiker)
Kerstin Kristiansson Karlstedt
Catherine Persson
Lena Jönsson
Henny Fager
Majléne Westerlund Panke
Anita Johansson
Hélène Goudin
Maria Öberg
Mona Berglund Nilsson
Ingrid Andersson (politiker)
Agneta Johansson
Kristina Persson
Frida Berglund
Helén Pettersson
Barbro Andersson Öhrn
Lena Klevenås (Nuförtiden miljöpartist)
Lilian Virgin
Renée Jeryd
Olivia Wigzell
Monica Lövström
Britta Rådström
Mariann Ytterberg
Christine Axelsson
Åsa Kullgren
Laila Olsen
Anna Fransson
Lena Nyberg
Inger Nordlander
Britt-Marie Lindkvist
Annika Barthine
Monica Öhman
Christina Oskarsson
Lilly Hansson
Helene Hellmark Knutsson
Marianne Stålberg
Anita Persson
Anita Jönsson
Lena Sandlin-Hedman
Ewa Lindstrand
Nisha Besara
Yvonne Sandberg-Fries
Margareta Persson
Kerstin Bäck
Heléne Fritzon
Anneli Särnblad
Lisbeth Staaf-Igelström
Barbro Hietala Nordlund
Maria Stenberg
Barbro Palmerlund
Carin Lundberg
Maria Hassan
Agneta Ringman
Marie Centerwall
Ingrid Bergman (politiker)
Pia Nilsson (politiker)
Yoomi Renström
Inga-Britt Johansson
Lena Melesjö Windahl
Cecilia Lind
Berit Bölander
Agneta Brendt
Py Börjeson
Berit Rollén
Sevgi Bardakci
Lina Afvander
Eva Arvidsson
Lotta Håkansson Harju
Sonja Fransson
Sara Karlsson
Lilly Bergander
Inger Hestvik
Ingrid Ludvigsson
Ing-Marie Hansson
Ulla Wester
Birthe Sörestedt
Maud Björnemalm
Märta Johansson
Grethe Lundblad
Christina Pettersson
Lena Micko
Catarina Rönnung
Majvi Andersson
Iris Mårtensson
Eva Johansson
Berit Oscarsson
Britta Sundin
Monica Widnemark
Ulla Wester-Rudin
Iréne Vestlund
Birgitta Gidblom
Ulla Pettersson
Ulla-Britt Åbark
Anita Modin
Maja Bäckström
Anita Bdioui
Christin Nilsson
Åsa Stenberg
Lisbet Calner
Lena Öhrsvik
Kristina Nordström
Sigrid Bolkéus
Lena Boström
Kristina Svensson
Laila Bäck
Mirja Särkiniemi
Cinnika Beiming
Hagar Normark
Alaa Idris
Ann-Marie Fagerström
Ann-Marie Högberg
Gördis Hörnlund
Ulla Parkdal
Britt Olauson
Lena Hartwig

”Ta inte bort den kokande kitteln”

Publicerad i ETC Göteborg 27/1 2012

Ett tidigare språkrör för Grön Ungdom beskrev en gång den gröna ideologin som ”I solidaritetsfrågor ska vi stå till vänster om vänstern och i frihetsfrågor ska vi stå till höger om högern.”. Det är en politisk ambition som jag ser som det stora med Miljöpartiet, att försöka hålla dessa båda bollar som i traditionell svensk politik blivit varandras motsatser i luften samtidigt. För vi är många som både vill ha en generös flyktingpolitik och avskaffad stupstock i sjukförsäkringen samtidigt som vi ha ett stort inflytande över våra egna liv.

Att bo i en stad innebär att man delar den med andra människor, som har andra värderingar, intressen och liv. Jag tror det är just denna mångfald som lockar många människor till staden. Vi ska inte ta bort den kokande kitteln. Men det är precis vad vi gör när vi bestämmer oss för att inskränka människors möjlighet att roa sig på det sättet som de önskar, bara för att det inte är passar in i vår mall av t.ex. naturupplevelser och teaterföreställningar som det främsta av rekreationer. Detta frontalangrepp på människor som inte delar den synen upprör mig mycket! Människor måste få vara olika. Vissa gillar att vara på krogen länge på natten och andra gillar andra saker. Eller är talet i vårt kommunpolitiska handlingsprogram om mötesplatser i staden och en stad där alla ska trivas bara tomt prat?

Skillnaden mellan att vara en liten storstad och att vara en förvuxen bruksort är också avgörande för Göteborgs framtid. Om vi ser det myllrande nöjeslivet som en fiende som måste tämjas så gör vi också risken mindre att nya människor söker sig till Göteborg, det innebär mindre näring till kreativitet, universitet och näringsliv. Människor som tycker kultur och nöjesliv är viktigt väljer såklart gärna någon annstans att bo när bilden av Göteborg befästs som en stad bestående av gôa gubbar, mutkolvar, kriminella gäng, regn och där till och med krogen stängs.

Ett samhälle är till för människan, människan är inte till för samhället! Samhället finns till för att understödja det liv som människorna i det vill leva. Blir människan mest till besvär för samhället och något som måste kontrolleras är man på fel väg. Visst finns de kostnader förknippade med att vara en storstad med det efterföljande nöjeslivet, men det är en kostnad man måste väga mot de stora personliga fördelarna som det ger för många människor i vår stad. En kostnad som samhället ska ta anser jag. För människan kan inte leva av bröd allena, kroppslig och själsligt välbefinnande är båda viktiga.

För vi ska inte glömma att det är väldigt många i stan som vill gå ut och vi måste också komma ihåg att de allra flesta av dessa inte är de som orsakar problem på natten. Precis som i fallet med fotboll så är det huliganerna som är problemet, inte hela publiken.

Vi behöver bli bättre på att leva tillsammans i Göteborg. Vi behöver utvecklas så att människor inte drivs till att begå brott och så att män kan hantera sina konflikter utan våld. Vi behöver en annan värld. Men på vägen dit måste vi också kunna roa oss – på olika sätt, beroende på tycke och smak.

Joakim Larsson (MP)

Icke-våld föder fred

Publicerad på MP:s partiprogramsblogg 16 januari 2012

I många fall möts vi pacifister med oförstående. Hur kan vi vara så naiva så att vi kan tro att vi kan skapa en bättre värld utan att bruka våld för att tvinga andra att sluta använda våld? Min motfråga är då hur de kan vara så naiva att de tror att den våldsideologi som inte fungerat hittills ska börja fungera i nästa rättfärdiga krig?

Det finns inte lika många exempel på försök till icke-våldskonfliktlösning som det finns på våldsamma försök att konfliktlösning. Mitt bidrag till den här diskussionen får bli en liten historisk exposé med nedslag i icke-våldets historia.

Historien om ickevåld är historien om våld. Det är en farlig historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Farlig för dem som vill upprätthålla sin makt genom våld.

Våld är inte en naturlag – icke-våld i tidernas begynnelse
De senaste årtiondena har många ickevåldsteoretiker försökt att identifiera egenskaper hos icke-våldsamma samhällen och relationer genom tiderna. De flesta av dem tror att både våld och ickevåld är ”naturligt”. Vilket som används beror på samhället. Vår syn på våld är konstruerad.

Detta utmanar uppfattningen om att våld är något ”naturligt”, medan ickevåld skulle vara en extra moralisk bedrift. Det finns etologiska och antropologiska bevis för att bland människor och många andra djur är aktiviteter som bygger på omsorg mycket vanligare än våldsamma aktiviteter. Fred är möjligt eftersom våld inte är en biologisk nödvändighet.[1]

Judendom, islam, kristendom, hinduism och buddhism – genom historien har många religioner haft delar i sina läror som avfärdar våldsanvändning som omoraliskt. Trots detta är vårt samhälles historia en historia om krig. Alla viktiga idéer och betydande förändringar av mänskligheten beskrivs som en del i ett försök att vinna en våldsam, blodig konflikt.

Våldet mot ickevåldet
Men det har alltid funnits ett fåtal som har vägrat att slåss. De styrande har alltid betraktas dessa minoriteter som en fara för samhället och har fängslat, misshandlat och förföljt dem. Den som vill behålla våldsanvändning som en metod för att tillskansa sig själva makt, har alltid haft ett intresse av att nedkämpa den farliga idén om ickevåld. Ickevåld fungerar inte och dess förespråkare ska nedkämpas. Allt för att upprätthålla sin världsordning och sin makt.[2]

Men de har alltid funnits där, de som utmanar våldsanvändandet. Runt om i hela världen, genom hela historien, så finns det många exempel på personer som stoppat och undvikit våld, beväpnade med inget annat än sitt mod och sin integritet. Som varsin sida av den mänskliga naturen så gror ickevåldet överallt där våldet finns. Det här är ett antal nedslag i denna farliga historia som utmanar våldet.

Ungrarnas icke-militära kamp mot Habsburgs-monarkin, 1849-1867, Ungern
Österrike hade militärt besegrat Ungern 1697, men ungrarna vägrade underordna sig Österrike. Under åren fram tills 1848 försökte man använda sig av våldsamt motstånd och våldsamma revolutionsförsök. Men efter att 1848 års revolution slagits ned så byttes taktiken. Och efter 18 års civilmotstånd genom ovilja till samarbete, skattevägran och bojkotter kunde ungrarna återerövra sitt självstyre. 1867 bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och ungrarna fick eget parlament samt en egen konstitution.

Saltmarschen och Indiens självständighet, 1930-1947, Indien
Den brittiska kolonialmakten hade monopol på framställning och försäljning av salt. Mahatma Gandhi vandrade tillsammans med ett antal anhängare en sträcka på 40 mil för att själv framställa salt vid kusten.

Detta blev den första i en lång rad av civila olydnadsaktioner där indier vägrade att samarbeta med kolonialmakten. Ett aktivt ickevåldsmotstånd som ledde till Indiens självständighet 1947.

Nelson Mandela överger våldstaktiken, 1985, Sydafrika
Nelson Mandela var från 1962 ANC:s militära ledare. Från samma år och fram tills 1990 satt han även i fängelse för sitt motstånd mot regimen. Mandela övergav inte helt sin tro på våldet, men valde 1985 att gå med på president Bothas krav att villkorslöst lägga ned våld som metod för politisk förändring. Därigenom kunde han börja förhandla med den värsta rasistregimen sedan Hitler. 1990 släpptes Mandela från fängelset. 1994 blev han president.

Vithjälmarna, 1993, Argentina
Argentina startade 1993 Cascos Blancos, Vithjälmarna, som är en form av obeväpnad fredbevarande trupp. 1994 blev de delvis en del av FN-systemet genom ett beslut i generalförsamlingen och sedan dess har flera andra länder gått med.

Våld föder våld, 1999, Kosovo
Kosovokriget resulterade i cirka 12 500 mördade människor och ungefär en miljon flyktingar. Det finns dock många exempel på fungerande ickevåldsmetoder under Kosovokriget.

Kosovoalbanerna förde i åtta år ickevåldsmotstånd mot Milosevicregimen, välkänt men ignorerat av världssamfundet, innan konflikten eskalerade. Center for Peace, Nonviolence and Human Rights lyckades stoppa ett försök av den kroatiska militären att driva bort den serbiska befolkningen i en stad genom icke-våldslig intervention. Peace Brigades International använde sig av metoden att agera obeväpnade livvakter åt hotade personer. Något man tidigare använt sig av i Sri Lanka, Haiti, Colombia och Centralamerika.

Mänskliga sköldar, 00-talet, Palestina
Något som har blivit särskilt utmärkande i Palestina är närvaron av internationella organisationer. Med hjälp av den relativa säkerhet som följer av att vara en utländsk civilperson, bedrivs motstånd mot aktioner mot civila.

Som mänskliga sköldar ger man skydd för de som måste förflytta sig under utegångsförbuden, för att gå till skolan eller för att köpa mat. Med hjälparbetare som bor i flyktinglägren motverkar man den omfattande förstörelse av byggnader som förekommer där.

Den orangea revolutionen, 2004, Ukraina
Efter det ukrainska presidentvalet, som präglades av omfattande korruption, hot mot väljare och direkt valfusk så inträffade det som blivit känt som ”den orangea revolutionen”. Hundratusentals demonstrerade, ockuperade, strejkade och blockerade. Trots att trupper kallades in för stoppa demonstrationerna spilldes inget blod och den 23 januari 2005 hölls nyval.

Arabiska våren, 2010-11, Nordafrika och Arabiska halvön
Den våg av demonstrationer och andra civil-olydnadsaktioner som just nu sveper över många länder i Norra Afrika och på den Arabiska halvön är ett lysande exempel på den styrka som finns i icke-våldsamma aktioner. Tyvärr är det också en dyster påminnelse om att våld för djupare mörker till en natt som redan är utan stjärnor.

Våld föder våld – ickevåld föder fred
En artikel i ”Journal of Peace and Conflict Resolution” 1999, undersökte effekterna av utländska militära interventioner. Inte mindre än 690 inträffade mellan 1945 och 1991. De flesta genomfördes i syfte att skapa fred. Det funkar inte så bra. I artikeln är slutsatsen att sannolikheten för krig ökar genom öppen militär intervention. Vilket vi bland annat såg i Kosovo.

Sammantaget från 1966 till 1999, har ickevåldsamt civilt motstånd spelat en avgörande roll i 50 av 67 övergångar från auktoritära regimer.[3]

Jag hoppas att Miljöpartiet i skrivandet av vårt nya partiprogram ska bära med oss den stolta historien om icke-våld, fortsatt i centrum som en grön grundprincip. För fred är inte bara målet, det är också vägen.

Joakim Larsson
Regionspolitiker Västra Götaland (MP)

[1] The Seville Statement on violence, UNESCO, 1989
[2] Nonviolence: The History of a Dangerous Idea, Kurlansky, 2006
[3] A force more powerful: a century of nonviolent conflict, Ackerman/DuVall, 2000

Döda inte staden - Döda inte mångfalden

Frågan om krogens öppettider har blivit väldigt het idag och av mediarapporteringen så har jag förstått att vi riskerar ställt oss positiva till att korta ned de längsta öppettiderna till 03. Något som jag ser som ett både ideologiskt och faktamässigt haveri!

Ideologi

I vårt handlingsprogram skriver vi ”I mötet mellan människor med olika bakgrund och idéer skapas förutsättningar för vårt samhälle att förbättras. Vi menar därför att människor måste vara fria att utvecklas utan att bli förtryckta av fördomar.”, i vårt partiprogram så skriver vi ”Mänsklighetens mångfald är en del av samhällets drivkraft.” och ”Vi värnar därför rätten att vara olik”.

Att bygga staden efter stora massan är något fruktansvärt. Något som skadar staden enormt. Något som gör staden tråkigare och tar bort själva det som gör att människor vill leva i en stad. Jag tror många flyttar till staden för att de söker någon form av mångfald. Få flyttar till staden för att söka enfald.

Vi ska inte ta bort den kokande kittel av mångfald som lockar folk till staden. Men det är precis det som vi gör när vi bestämmer oss för att inskränka människors möjlighet att roa sig på det sättet som de önskar, bara för att det inte är passar in i vår mall av naturupplevelser och teaterföreställningar som det främsta av rekreationer. Detta frontalangrepp på människor som inte delar den synen upprör mig mycket!

Bland stadens klubbar som stänger sent märks ett mångfald av mötesplatser för folk. Det är allt ifrån avenyklubbar, gayklubbar, salsaklubbar, rockklubbar, ställen som riktar sig till ”en något äldre publik än vad gatans klubbar i allmänhet gör.” Det här handlar inte om att näringslivet vill dra ned oss i en hälsomässig katastrof för att tjäna pengar, det här är något som massor av olika typer av Göteborgare vill göra. Det är många som har nattlivet som en ljuspunkt i sina liv. Att hitta klubben där man är med likasinnade, där man får vara sig själv, tillsammans med andra bögar, andra latinos osv. ”Göteborgarna ska kunna leva fria från utseende- och rollmallar, ha rätt att vara dem de är, leva på det sätt de önskar och älska dem de älskar.”

Människor måste få vara olika. Vissa gillar att vara på krogen länge på natten och andra gillar andra saker. Eller är talet i vårt kommunpolitiska handlingsprogram om mötesplatser i staden och en stad där alla ska trivas bara tomt prat? Vi är inte ett moralistiskt parti.

Göteborg måste kunna vara mer än ett gäng vägar omgivna av sömniga villaområden. Döda inte staden bara för att det finns människor i den som inte är som dig, låt Göteborg vara en storstad med allt vad det innebär.

Rasmus Blom på Djungeltrumman beskriver det bra:

”Göteborgspolitiker och trovärdigheten

Finns det en risk att det råder delade uppfattningar mellan makthavare och invånare om hur bilden av Göteborg ska se ut? Makthavare smällde upp Göteborgshjulet, ett 275 ton tungt pariserhjul som kostar 95 kronor för en tolv minuters åktur. Invånare startade Andra Långdagen, ett 100 procent ideellt block party, utan kommitté eller ledande grupp, som senast lockade över 12 000 personer, och där alla uppmanade varandra att ha en god stämning och hålla rent efter sig. Makthavare fakturerade reklambyrån Happy Forsman & Bodefors 965 000 kronor för att vrida bokstaven ”ö” till Göteborg & Co:s nya logga så att det blev ”Go:teborg & Co”. Invånare skapade Way Out West.

Folket gör staden, det är sedan gammalt. Vad händer om även detta beslut fattas över huvudet på oss? Strängare öppettider och färre mötesplatser blir ett homogent utbud och en ointressant stad. Dessutom mindre utrymme för dj:s, band och arrangörer.”

Varför inte sänka öppettiderna?

Koncentrationen av hemgång

Om nu folk slåss när de går hem, varför i hela världen vill vi då att fler ska gå hem kring klockan 2-3 än idag? Istället för att de droppar av allt eftersom de vill under kvällen. För tro det eller ej så är inte alla ute till klockan 5 bara för att det går. Med förslaget så samlar man istället väldigt många som oavsett om de vill eller inte ska åka hem kring klockan 2-3 när de flesta krogarna skulle stänga! Det blir trångt utanför krogarna, utanför nattmatsställen, i taxiköer och i kollektivtrafiken.

Våldet förflyttas bara

Mattias Svensson beskrev det bra i GP: "Visst finns det problem med en levande storstad. Nattliv innebär också risker för fylla och våld. Det måste hanteras, men ska inte överdrivas. Spak hävdar ett samband mellan våld och öppettider, men det resultatet beror lite på var man tittar och hur man mäter. En uppföljning av utökade öppettider i Storbritannien visar inte att våldet ökat, bara att fler incidenter inträffar vid senare tider (Durnford m fl, 2003).

Våldspuckeln inträffar tidigare på kvällen. Vid Stureplan i Stockholm, med gott om femställen, sker omkring fem procent av våldet runt klockan fem. Runt klockan fyra sker dubbelt så många våldsincidenter och toppen ligger omkring klockan två-tre (ECPA 2008 Sweden). Det är också ett faktum att trots att kroglivet liberaliserats under 1990- och 2000-talet så har dödligt våld minskat och det gäller särskilt alkoholrelaterat dödligt våld (BRÅ 2011:5)."

Svartklubbar

Folk har en egen vilja. Om de vill roa sig så kommer de inte låta dumma politiska beslut stoppa dem. De kommer uppstå många nya svartklubbar i Göteborg. Precis som förr i tiden och där kommer förmodligen inte de legitimerade vakterna jobba. De kommer att hålla sig undan från polisen istället för att samarbeta med dem. Alkoholen kommer att vara smugglad och serveras av outbildad personal. Regler om att inte servera onyktra kommer att följas sämre. Göteborgs undre värld kommer få en ny gô inkomstkälla. Alkoholen är billigare på svartklubbar och det finns färre anledningar att hålla på åldersgränserna.

Kollektivtrafiken

Kollektivtrafiken blir mindre effektiv när den blir hårdare utsatt under en kortare tid. Morgonvagnarna börjar gå runt 5 så det går mycket bra att använda både natt och morgontrafik till att frakta nöjeslystna Göteborgare.

Jävlas inte med väljarna

Och oaktat allt ovanstående så kan man ju fundera varför vi som modernt urbant parti ska rakt ut jävlas med stora delar av våra urbana moderna väljargrupper.

Durban? Jag tror mer på Lysekil.

Publicerad i Lysekilsposten 15 december.

Köpenhamn, Cancún och nu senast Durban. Det är de tre senaste städerna där världens ledare har misslyckats med att komma överens om ett avtal som räddar världens klimat. Som människa i den här världen kan detta såklart upplevas som mycket nedslående. Hur ska vi rädda världen när våra främsta makthavare inte är intresserade?

Jag tror att den fortsatta klimatkampen handlar om att lämna världens ledare i deras sandlåda, kavla upp ärmarna och själva göra något åt saken samtidigt som vi sätter tryck på staterna att agera. För det finns en otrolig kraft på den lokala nivån. Kort sagt tror jag att klimattoppmötet i Lysekil skulle vara mer effektivt än de stora ute i världen. Jag tror att det är i mötet mellan lokala beslutsfattare och civilsamhället, inte vid de internationella förhandlingsborden, som klimatfrågan kommer att lösas. Statsnivån har åter igen misslyckats, nu är det dags för den lokala nivån att ta över kommandot.

Det finns massvis av människor som på det lokala planet vill göra något för klimatet. Opionsundersökningar visar att det är många som vill att politikerna ska prioritera upp klimatfrågan.

Ett exempel på lokala initiativ är den danska ön Samsø. Där driver invånarna tillsammans med andra lokala aktörer tio vindkraftverk. Ön är nu helt självförsörjande på energi och exporterar även grön energi.

Ett annat exempel är alla världens Transition Towns, hundratals orter runt om i världen som arbetar för att på lokal nivå bli av med oljeberoendet och skapa sig ett bättre lokalt samhälle.

Och det är här som jag ser det riktigt fina. Om vi går samman i vårt lokala sammanhang för lösa världens stora problem så bidrar vi inte bara till lösningen på världens klimatproblem. Vi skapar också ett starkare underlag för att hela landet kan leva. Allas insatser tillsammans blir ett underlag för ett starkare lokalt samhälle, med en lokal produktion och en lokal marknad.

Den senaste mätningen från SCB visar att stödet för Miljöpartiet ökar. Och svenska folket förtroende för de grönas politik på klimatområdet är mycket stort. Miljöpartiet vill sätta många duktiga politiker på beslutande positioner för att på lokal nivå bidra till att lösa det som världens stater inte fixat. Vi kan inte göra det tillsammans, men som en del i det pusslet så vill få politiken tillsammans med civilsamhället dra världen mot en ljusare framtid.

Joakim Larsson, ordförande Miljöpartiet de gröna i Västra Götaland